Oktoberfavorit

Ja, så går ännu en månad mot sitt slut, 

och jag måste tvinga mig själv att välja ut en enda favorit i trädgården.

Nu börjar det mesta hos mig förlora sin glans,

blommorna glesnar, höstfärgerna trillar av 

och de spretiga växtsätten blir ännu mer iögonenfallande...

Men det finns en överraskning!

Rosa moyesii 'Nevada'.

 

Spretig och dan, men vilka höstfärgen den bjuder på!

Den står rakt utanför entrén, så jag ser den från köksfönstret,

och jag har kommit på mig själv med att titta på den otaliga gånger.

Den drar liksom blickarna till sig.

Och ända in i slutet på oktober ståtar den med en och annan knopp.

Fler som liksom jag tvingar sig själva att välja ut en enda favorit varje månad

hittar du här.

Ha det fint!

Lurad!

För ett tag sedan skrev jag om mina stackars rosor.

Flera stycken hade fått rejäla törnar av vintern och vårsolen.

Läs här vad jag skrev då.

'Katharina Zeimet' fick respass till rabatten på murkrönet,

eftersom hon bara brutit på en enda gren.

Redan förra året tyckte jag att hon verkade lite ledsen i sin kruka, 

så det var nog en lättnad för henne att få lite mer utrymme runt rötterna.

Och titta så fint hon kommit nu!

Eller?

Jag har gått och lurat på vilken av rosorna i kruka som är 'Sommerwind',

utan att lyckas lista ut det.

Det är för många och för små knoppar på båda.

Men idag slog den ena ut sina...

...vita blommor?!

Men båda rosorna jag har i kruka är ju rosa!!!

Jag är lurad!

Rosen i rabatten är minsann inte Katharina, för hon sitter uppenbarligen i kruka i år också.

Då är min nästa gissning att det är Sommerwind i rabatten.

Men jag törs inte vara för säker!

;-)

Ha det fint!

Ett naket rostorn...

Nu har jag klippt mina rosor.

En del hade klarat sig alldeles utmärkt, som vanligt,

men de som brukar ta lite stryk hade tagit mycket stryk i år.

'Menja', 'Katharina Zeimet' och 'Thisbe' har bara en levande gren att leva vidare på,

så att sätta Katharina i kruka blir inte av i år. 

Hon får en plats i rabatten i stället, med många perenner runt omkring,

så det inte syns så mycket.

'Mme Alfred Carrière' har jag fått klippa ner ända ner, och jag ser inga livstecken.

Hon lämnar ett naket (och lite snett...) rostorn efter sig, 

men snart kommer 'Betty Corning' att inta tornet.

Det får väl bli ett klematistorn i år, om madame inte vaknar till...

Till nästa år får jag hitta en ersättare. 

Kanske blir det nåt träd, så får hela tornet flytta på sig.

Mina trotjänare bland rosorna är 'Nevada' och 'Martin Frobisher'.

Jag klippte nog bort lite mer än vanligt på dem också,

men ändå inte så att det märks.

Ha det fint!

Grönt skimmer

De nya grannarna har tagit ner (nästan) varenda björk sedan de flyttade in, 

och jag har inte haft anledning att anmärka på det beslutet. 

Förrän nu.

Hur ska jag nu kunna avgöra när det är dags att klippa rosorna?

Lösningen blir att spana lite längre neråt vägen.

Om det är regelrätta musöron eller inte kan jag inte avgöra,

men nu är det ett omisskännligt grönt skimmer,

så jag ska snart leta fram min sekatör!
=)

Ha det fint!

En gammal favorit

Eller, ja... Egentligen är det väl två gamla favoriter:

både utmaningen och min utvalda växt är gamla godingar. =)

Utmaningen är X-faktor, som förgyllde min vinter förra året.

Nu är den tillbaka och jag ska försöka hänga på.

Och därmed över till den andra gamla favoriten!

Jag tänkte nämligen presentera min älskare, Martin.

(Några av er har träffat honom tidigare)

Vi träffades första gången i Ockelbo, där vi båda minglade på rosdagarna 2008,

och sedan kunde jag inte sluta tänka på honom.

Jag hade hans namn och ett foto, som jag ofta satt och dreglade över.

Till slut gjorde jag slag i saken och bjöd hem honom till mig.

Och sedan dess har vi varit tillsammans!

Vi är väldigt lyckliga tillsammans, 

men han är tyvärr ganska hårdhänt.

Många är de klösmärken jag fått av honom under årens lopp,

men det har jag överseende med, eftersom han är så stilig.

Ibland ser han förstås lite risig ut,

men om jag bara ansar honom lite blir han snabbt fräsch igen!

Ni kanske undrar vad min sambo tycker om mitt förhållande med Martin,

men han verkar tycka att det är okej, eftersom Martin håller sig utomhus.

Någon gång ibland har han i och för sig hotat honom med gräsklipparen,

men det är mest när jag fått nya klösmärken.

Min älskare är den kanadensiska rugosahybriden 'Martin Frobisher'.

Han blir ca 1,80 både på höjden och bredden.

Han är resistent mot mjöldagg och är härdig till zon 7-8.

Ett riktigt kap!

Ha det fint!

Aj, aj, aj!

Min sambo får ursäkta, men jag har träffat en annan man.

Vi träffades första gången i Ockelbo, där vi båda minglade på rosdagarna 2008,

och sedan kunde jag inte sluta tänka på honom.

Till slut gick det inte att stå emot längre.

Han fick flytta hem till mig.

Vi har inte varit annat än lyckliga tillsammans,

men han är ganska hårdhänt.

Han rivs.

Så pass att jag har fått klösmärken.

Flera gånger.

Japp, min älskare är den mycket taggiga rosen 'Martin Frobisher'.

Eller inte mycket taggig, egentligen, mer normalt taggig,

men mycket rivig.

Han vet precis hur han ska använda sina taggar, om man säger så...

Det var mitt bidrag till veckans Blommig fredag.

Fler tolkningar av temat Aj, aj, aj! hittar du här.

Ha det fint!

Tre taggiga små bebisar

Idag har jag lekt barnmorska i min trädgård.

Eller kanske har jag hjälpt tre gängliga tonåringar att "klippa navelsträngen" och flytta hemifrån.

Hur som helst har jag nu tre nya rosbuskar på gång.

Stolt fader är 'Martin Frobisher', en av mina stora favoriter i trädgården.

Vet ni om att nästan den enda information man kan hitta om rotskott när man googlar är:

Ryck bort dem, det är vildskott.

Vad man ska göra om det inte är vildskott och man faktiskt vill ha skottet kvar,

det är väldigt svårt att ta reda på.

Som tur är har jag inte bara nätet att förlita mig på,

utan även en PTI (Personlig TrädgårdsInspiratör).

Gissa vad hennes råd var.

Konstpaus, så att ni hinner gissa... =)

Under tiden kan jag ju förklara lite mer om det där med vildskott och äkta skott.
Många av våra rosor är inte rotäkta, utan har ympats (okulerats) på en härdigare rot.
Äkta skott kommer från den fina rosen medan vildskott kommer från roten,
och blir alltså en annan sort än den man redan har.
Lättaste sättet att se om det är ett vildskott är att jämföra bladen.
I mitt fall är bladen lika som fadersplantan, och ett av skotten har till och med gått i blom.

Nu tillbaka till vad PTI sa:

"Ryck bort dem, det är vildskott."

Som tur är är det lite enklare att förklara för en livs levande PTI 

att det är ett äkta skott och att man vill ha det kvar, 

än det är att göra detsamma när man kommunicerar med Google!

Efter diskussionen som följde kunde jag sluta mig till 

att jag hade haft en ganska god aning om vad som skulle göras.

Sekatören åkte fram och de tre ynglingarna är numera en ynka decimeter höga.

Dessutom fick spaden komma fram och jag hoppas att jag lyckades få av rotförbindelsen till Martin själv.

Nu får de stå kvar där de är ett tag till, kanske flyttar jag dem nästa år.
Förhoppningen är att de ska buska till sig och bilda egna rötter till dess.

För säkerhets skull satte jag ut en pinne för att markera var ett av rotskotten står,
eftersom det förirrat sig utanför min skyddsbarriär och ligger risigt till när gräset ska klippas.

Sammanfattning 
(så att någon annan kanske kan googla sig fram till vad man gör med äkta rotskott)
Klipp ner till en decimeter (så buskar den till sig)
Kapa rotförbindelsen till föräldern (så att den börjar försörja sig själv)
Gräv upp och flytta när det passar.

I trädgården nu

I min vita plantering är det riktigt vackert just nu.

Nevada-rosen blommar sådär väldigt överdådigt att man bli matt,

och schersminen hjälper till att sprida väldoft.

Pionen Festiva Maxima har stora fina knoppar och kommer nog snart med på blomtåget.

I en annan del av planteringen brer blodnävan ut sig.

Grönlandsfingerörten blommar också fint.

Enda sorgen i planteringen är att min klematis 'Betty Corning'

har gått av i blåsten i år igen...

Får nog lov att flytta henne i alla fall.

Rostornet är alldeles lagom i höjd där det står, 

och 'Mme Alfred Carrière', som är huvudinvånaren, har inga problem med höjden...

Nu brukar hon visserligen blomma ändå, men det ser inte så roligt ut

med brutna grenar.

Jag hoppar iväg till köksträdgården, där björnbärsstaketet blev en besvikelse.

Jag hade sett fram emot bär i år, och största delen av rankorna hade överlevt vintern.

Tyvärr blev vårsolen för mycket för dem, och nu har jag klippt bort alla fjolårsskott.

Nåja, det kommer i alla fall många nya fina skott, så jag siktar på nästa år,

och får försöka täcka dem noga.

Flädern som jag flyttade i våras ser riktigt risig ut,

men även de torraste grenarna har blad nästan i min ögonhöjd.

Bra, då lever den ju i alla fall!

Frågan är om jag ska klippa ner den, eller låta den hållas...

Avslutar med en bild på pionerna som slog ut på midsommarafton.

De fanns på tomten när vi köpte och har överlevt ett par vintrar i back (!) medan vi byggde hus.

Jag har inget namn på dem, men de är väldigt vackra!

Missa inte min utlottning, som du hittar här!

Blöt men lycklig

Idag har det regnat hela dagen.

Små små droppar på min vindruta när jag åkte till träningen på förmiddagen,

Tätare, blötare droppar när jag var på väg hem.

Och sen blev det bara mer.

Ingen höjdare att gå ut i med andra ord.

Lättare att bara sitta inne och trädgårdssurfa,

kolla ifatt på trädgårdsprogrammen på play,

läsa lånade trädgårdsböcker

och dricka kaffe.

Men när jag hade gjort allt det 

tog jag på storstövlarna och regnjackan (som visserligen läcker som ett såll...)

och gick ut i min trädgård. 

Ändå.

Allt i enlighet med det drama jag beskrev för ett tag sedan.

På något konstigt vis lockade trädgården till nya idéer idag.

Det kliade i fingrarna att plocka fram spaden 

och skala bort grässvålen runt mina rosor på "nedre plan".

De sitter mitt i gräsmattan och jag är inte så förtjust i sådana planteringar,

men vi har ingen plan för någon större rabatt där, så jag lät bli.

För tillfället.

Mme Alfred Carrière

I stället gick jag en rosrunda och kollade vilka som överlevt vintern.

Jag blev glatt överraskad, eftersom 'Mme Alfred Carrière',

som jag brukar få klippa ner nästan till backen,

i nuläget har en gren med tydliga livstecken ända upp i toppen på rostornet.

'Thisbe' och 'Pink Cluster' verkar dock se fram emot en hård klippning.

Men de brukar blomma fint ändå, så jag är inte alltför nedslagen.

De i gräsmattan ser ut att må alldeles utmärkt. =)

Vid det här laget var jag drypande våt,

och grannarna som kom hem log lite överseende när de såg mig.

Och då!

Då föll mina ögon på den stackars rufsen med överblommade

(och nedtrampade)

snödroppar som sitter farligt nära gräskanten i rabatten.

Sedan vandrade blicken till min farstukvist och gruset nedanför den.

Tillbaka till snödropperufsen...

Ett leende spred sig över mitt ansikte.

Inte just den "rufsen", men ändå...

Jag har snödroppsinspirerats av Hannu Sarenström i flera omgångar,

men mest av det här inlägget,

att öka snödroppsmängden i min trädgård.

Grindhål och trappor är lite "extra special",

och eftersom jag varken har grind eller dito hål

fokuserar jag på trappen.

Jag funderar på om snödroppar skulle kunna överleva där i gruset vid min trapp,

och komma upp "ur ingenting" sådär på våren.

Det vore underbart!

Och här hade jag alltså hittat en bortglömd 

och uppenbart felplacerad "rufs",

som bara väntar på att bli flyttad till ett nytt, spännande ställe.

Spaden åkte fram i rödaste rappet, 

jag grävde en grop

slängde ner lite jord och lite sand

satte dit lökarna

och krafsade tillbaka gruset.

Vatten (trots regnet) och nu är det bara att vänta på nästa vår!

Sen gick jag in för att torka mig.

Blöt men lycklig!

Vitt på flera sätt

I X-faktor är temat nu vita blommor.
Det känns passande på flera sätt.
Dels för att det snöar här utanför igen. Snövitt.
Och dels för att jag tillbringat natten på sjukhus
med min stora tjej som fått hjärnskakning.
Sjukhusvitt.
(Hon mår mycket bättre nu.)

Men nu: Blomstervitt!

Helt utan konkurrens i mitt tycke är rosen 'Katharina Zeimet'.

Jag har redan tidigare skrivit ett hyllningsinlägg till denna underbara ros,

men hon är värd ännu ett!

Hos mig bor hon i kruka och förgyller på så sätt min altan under sommaren.
Hon blommar rikligt och länge och ständigt finns nya knoppar.

Nu under vintern är det grönsakslandet som är adressen,

och jag gissar på att hon är tacksam för flytten.

Det har i ärlighetens namn hänt att jag lämnat henne i krukan över vintern,

och då har jag fått köpa en ny till nästa säsong...

För inte kan jag väl vara utan min raring?!

På Mobackes Trädgårdscenter har jag hittat följande fakta om henne:

Den härdigaste och mest långlivade av de vitblommiga rabattrosorna. 

Doften är svag till medelstark. Blommor är små i mångblommiga klasar. 

Blommar rikligt och nästan oavbrutet från slutet av juni till senhösten. 

En frisk sort med tätt växtsätt och styva grenar. 70cm hög.

Zon 5.

Visst låter det bra?

Det är det!

Om att kupa rosor

Var just inne på Facebook, och fick upp det senaste från odla.nu.

Det stod om att kupa rosor, och när jag läste artikeln började jag såklart fundera på hur jag gör.

De som sitter i krukor på sommaren får automatiskt en form av kupning

när de kommer ner i jorden inför vintern.

Lite värre är det de år jag inte hinner få ner dem...

De som sitter i gräsmattan gör jag ingenting åt.

Det har visat sig gå bra ändå.

Det är kanske extra tåliga rosor jag har där.

Just i år fick Martin Frobisher ett extra jordlager runt rötterna,

eftersom mycket försvunnit när jag rensade bort en envis brännässla

som gillade det ostörda läget intill rosen.

Där kommer ju inte gräsklipparen åt...

Ingen kupning dock.

Sen har vi de som sitter i rabatterna.

Nevada klarar sig utan.

Thisbe fryser ner, men kommer tillbaka fint och blommar varje år, så det är inga större problem.

Ehrm, ja, det vill säga... Den som dog första vintern klarade sig ju lite sämre då... :S

Så kommer vi till mitt sorgebarn.

Min härliga klätterros Mme Alfred Carrière.

Hon fryser ner till marken varje år, men oftast hinner hon blomma ändå.

Så icke i år. Det blev inte ens en knopp. =(

Där skulle jag nog satsa på en kupning, och se om nästa år kan bli bättre.

För hon är ju så vacker när hon blommar!

Även Queen of the Musks skulle säkert vinna på en kupning,

om jag bara kom åt hennes rötter...

Nästa år ska jag förhoppningsvis hinna med en makeover i hennes rabatt.

Dessutom

- skiner solen idag igen. Tredje dagen i rad!

Jag ♥ Katharina

Man måste bara älska henne!

Rosen Katharina Zeimet.

Som blommat så rikligt hela sommaren.

Så vacker från alla vinklar.

Till och med nu,

när hon ska få flytta ur sin kruka och komma ner i jorden över vintern,

fortsätter hon att blomma lika plikttroget.

Och idag, den 17 oktober,

räknade jag till långt över hundra knoppar.

Jag hoppas att hon överlever vintern, för det här är en ros jag inte vill vara utan!

Dessutom

-bara tre dagar kvar till föreläsningen med Hannu!

Kurragömma

Jag lekte kurragömma i min trädgård häromdagen,

och tyckte bestämt att jag hörde ett "pip" från köksträdgården.

Jo, i kökslandet var det definitivt något som pep.

Så klart! Sockerärterna som jag missade att binda upp erbjuder ju ett perfekt gömställe!

Vem är det som sitter där och hukar?

Det är 'Lavender Pinocchio' som får räkna nästa gång!

Så kan det bli när man inte tar reda på sina krukrosor efter vintern!