Favelans fall

Det fanns ett litet skjul på vår tomt när vi köpte den.

Det låg i skogskanten bakom huset och var gult, precis som stugan.

Den vackra (?) blå färgen på dörrarna var i själva verket en bleknad grön nyans.

Det kunde man se när man hittade en skyddad och oblekt fläck.

Skjulet bestod av en förrådsdel på högst fyra kvadratmeter,

ett utedass på cirka en kvadrat

och en öppen del, där förra ägaren travat upp en massa bråte.

Bråten rensade vi bort och så rev vi den delen av skjulet.

Utedasset valde vi att inte använda, 

då vi inte tillbringade så långa stunder där innan huset byggdes.

Förrådet fick vara kvar, lite på nåder.

Det skulle förstås rivas så snart som möjligt, 

men var ändå praktiskt att ha. Så länge...

Skogen försvann en bit bakåt, 

och marken runt omkring fick sig en rejäl omgång.

Men skjulet stod kvar.

2011, sex år efter husbygget, 

sex år av löften om att "snart ska den bort",

gjorde vi äntligen slag i saken.

Carportens förråd var så pass färdigt

att vi kunnat utrymma förrådsdelen, 

och min sambo klättrade upp på taket för att börja riva.

Sedan var det dags för väggarna.

Mer och mer av det arma huset försvann,

medan regnet tilltog.

Snart hade vi en "luftig bodega" på baksidan.

(Eller hur, Helena?!)

Och luftigare blev den.

Till slut kunde man putta omkull den.

Och så återstod endast en brädhög

av vad min bror brukade kalla "favelan".

I min okunskap fick jag lov att googla på ordet,

och fann att det är ett sånt där hus som kåkstäder består av.

Och ja, det kändes passande!

Hade tänkt avsluta med en bild på vårt nya, stolta förråd,

men jag har tydligen inte fotograferat det.

Men det sitter ihop med den här stolta

(om än halvmålade)

carporten.

Bakom hörnet

På framsidan av huset har vi vår entré.

Där passerar alla våra gäster.

 

På baksidan av huset har vi vår altan och barnens lekplats med gungor och sandlåda.

De allra flesta gäster hamnar där på ett eller annat sätt, åtminstone på sommarhalvåret.

På västra kortsidan har vi vår köksträdgård.

Eftersom jag är väldigt nöjd med utvecklingen där,

och eftersom det är den logiska vägen från fram- till baksida,

kommer många av våra gäster även dit.

Men östra sidan av huset är lite hemlig.

Där finns ingenting.

Jo, en problematisk och brant slänt,

som vi knappt ens vågar rensa av rädsla att den ska rasa ner på oss,

och några plantor klätterhortensia som ska försöka hålla fast slänten.

Men nu har det hänt något bakom mitt hemliga hörn.

Vi har grävt bort gräset på en plätt.

Sambon har lagt plattor på plätten.

Och byggt ett väggfast bord i låg arbetshöjd.

Perfekt till mig!