Favelans fall

Det fanns ett litet skjul på vår tomt när vi köpte den.

Det låg i skogskanten bakom huset och var gult, precis som stugan.

Den vackra (?) blå färgen på dörrarna var i själva verket en bleknad grön nyans.

Det kunde man se när man hittade en skyddad och oblekt fläck.

Skjulet bestod av en förrådsdel på högst fyra kvadratmeter,

ett utedass på cirka en kvadrat

och en öppen del, där förra ägaren travat upp en massa bråte.

Bråten rensade vi bort och så rev vi den delen av skjulet.

Utedasset valde vi att inte använda, 

då vi inte tillbringade så långa stunder där innan huset byggdes.

Förrådet fick vara kvar, lite på nåder.

Det skulle förstås rivas så snart som möjligt, 

men var ändå praktiskt att ha. Så länge...

Skogen försvann en bit bakåt, 

och marken runt omkring fick sig en rejäl omgång.

Men skjulet stod kvar.

2011, sex år efter husbygget, 

sex år av löften om att "snart ska den bort",

gjorde vi äntligen slag i saken.

Carportens förråd var så pass färdigt

att vi kunnat utrymma förrådsdelen, 

och min sambo klättrade upp på taket för att börja riva.

Sedan var det dags för väggarna.

Mer och mer av det arma huset försvann,

medan regnet tilltog.

Snart hade vi en "luftig bodega" på baksidan.

(Eller hur, Helena?!)

Och luftigare blev den.

Till slut kunde man putta omkull den.

Och så återstod endast en brädhög

av vad min bror brukade kalla "favelan".

I min okunskap fick jag lov att googla på ordet,

och fann att det är ett sånt där hus som kåkstäder består av.

Och ja, det kändes passande!

Hade tänkt avsluta med en bild på vårt nya, stolta förråd,

men jag har tydligen inte fotograferat det.

Men det sitter ihop med den här stolta

(om än halvmålade)

carporten.