söndag 17 april 2011

Gräsmattan

Inspirerad av ett blogginlägg jag läste häromkvällen väljer jag att överge den kronologiska ordningen i mina historikinlägg, och gå direkt på en riktig goding: gräsmattan.


Vi har en hyfsat stor tomt på 1500 m², och ”för enkelhetens skull” är det rätt mycket av det som är gräsmatta. Min tanke är nog att minimera den så småningom, men än så länge får det vara.


Vi började med ytorna närmast entrén, dels för att det skulle vara fint där vi är mest, men också för att dottern (på den tiden hade vi bara en) skulle kunna vara ute och leka på tomten utan att bli lerig från topp till tå.


Till slut blev det i alla fall dags för planen nere vid vägen. Två lass jord beställdes hem och sambon bredde ut dem med all önskvärd noggrannhet. Gräsfröna spreds ut och överraskande snabbt dök de första stråna upp. Allt såg lovande ut.


Tills det tog stopp och gräset började bli brunaktigt. :S

Vi funderade lite fram och tillbaka vad det kunde bero på, och jordprov kom på tal.
Då skulle vi ju i alla fall få veta.
Bara dagarna senare såg jag en annons i tidningen om gratis jordprov på den lokala handelsträdgården. En näve jord slängdes ner i en plastpåse och så svischade jag iväg och fick vår dom.

Dåligt grundgödslat? Ja, erkänner jag. Nej, konstaterar jordprovsmannen.
Och pH-värdet då? Kan det vara läge att kalka? Kalk är ju gräsmattans bästa vän, det borde väl vara svaret på våra problem?
Tvärtom! Provet visar att pH-värdet behöver sänkas.
Tipset vi får är att köpa järnsulfat (var får man tag på det, då???), blanda ut i vatten och vattna hela gräsmattan. Med vattenkanna. 200 m². 3 m² i taget. Det blir några kannor, det. 67 för att vara exakt. Och det tar en stund. En hel söndag för att vara exakt. I november.

Men det funkade! I maj gjorde vi ett nytt jordprov och fick utlåtandet perfekt pH-värde.
Gissa vem som var stolt som en tupp? Jag. Som hade kånkat 670 liter vatten och 134 dl järnsulfat fram och tillbaka över gräsmattan i råkallt novemberväder.
Med skyddsglasögon och -mask, för säkerhets skull.

Jag har ingen riktigt bra efter-bild, men det här är kanten av samma gräsmatta.
Lite skillnad, va? Visst var jag duktig?!

Nästa problem var att gräsmattan uppe vid huset (jag tog med ett jordprov därifrån också) visade sig vara så dåligt gödslad att rent kranvatten innehåller mer näring. Oj!
Men när pH-värdet väl var fixat återgår ansvaret för gräsmattan till sambon igen, så jag slipper gödsla. =)

Men det är väl underligt?!
Han har från början vurmat för sina gräsmattor, och envisats med att sådana behövs.
Stora ska de vara, inga växter inom synhåll, och i alla fall inga ömtåliga sådana!
Han har kämpat med att få marken jämn, han har sått, han har vattnat,
han har klippt och han har ansat.
Men när det inte såg bra ut föll ansvaret över till mig.
Jag gjorde jordprov, jag vattnade med järnsulfat, jag gjorde nytt jordprov.
Sen har vi papper på att pH-värdet är okej, och då är han tillbaka.
Han vattnar, han gödslar, han vurmar.

Jag tror att vi kan konstatera att jag är bättre på krishantering. =)

1 kommentar:

Helena sa...

Jag tror helt enkelt att han tar till 'Strutsmetoden'den ligger i släkten som du vet ;-)Det är en väl beprövad metod som går till som följer:När det inte blir som man tänkt sig stoppar man huvudet i sanden!Och sen när problemet är fixat ja då tittar man upp igen ;-))
Kram från PTI/Acchleja Helena/Syrran till sambon!